Jag önskar att för en gång skull min mamma sitta och prata med mig utan att hon dömer mig och verkligt lyssna på mig på samma sätt som jag lyssnar och hur tufft barndom eller hur han har haft i allmänhet och seröst sluta säga hon har haft tuffare än jag.
Om han inte har lyssnat på mitt historia hur kan hon ens jämföra eller man ska inte ens jämföra och sluta säga att om han haft mina resurser som jag har då skulle hon klarat sig 1000 gånger bättre än mig
Jag blir jätteledsen och krossad varje gång jag försöker och hör samma saker att hon har haft tuffare svårare och känns som mina känslor värt inget och ovansätt hur dåligt jag har kommer alltid mamma vara den som har haft tuffast.
Vet du hur tufft är när man har mådd dåligt nästa hela sitt liv och enda anledningen att man livet var sitt mamma för att om jag var inte var dör stött henne så hon skulle må ännu sämre en hon gör nu. Höra av samma person att var bättre än man var död inte ens ett gång flera gånger när man har mådd så att kunna serös göra faktiskt flera gånger på olika sätt funderat att ta mitt liv för att hon ångra vad hon har sagt i resten av sitt liv men som tur har jag inte gjort på mina fantastiska vänner. De kan jag alltid lita på och de lyssnar på mig.
Jag blir krossade att min mamma inte lyssnar på mig plus att hon har sagt till mig flera gånger var bättre att ?du var död ? och även hon har sagt ? att jag är tjock ? flera gånger + om jag inte har nytta varför finns jag och jag har hört det flera gånger
Seröst man inte ens ska tänka på detta visset om sitt var
Jag förvånde att jag har dåligt Bild/ känsla efter allt detta plus skolan som jag bliv mobbad för att annorlunda. Jag tycker inte iallafall.

Att höra sitt bror säga att ? du är inte min syrra? pågrund av man har gjort som en vuxen.
sårat jätte djupt så mycket att man inte har ord för det. Min bror kan låsas som han inte har sägt men jag kan inte för att han har krossat mitt hjärta och verje gång jag ser han jag inte vet vad jag säga som jag har inte träffat han förr. Jag vet att vi har uppväxt tillsammans men jag känner inget kopling till honom det känns som enda ordet som håll oss ihåp var syskon och den är sprucken. Och känns som att det kommer vara på detta visst resten av mitt liv. Jag önskar att han läste denna och sa förlåt att jag sårat dig när du mådd sämst och istället lysnna vad mamma sägt kunde ta tiden och lära känna och lista på min sida av historian och då kunde du vet hur tufft jag har haft med mina känslor och hur svårt jag har att säga hur jag känner och kunna se hur mycket jag utvecklad med mitt liv både på mitt fotografering och på att antligen på väg att ta mina första Stig att älska mig själv och säga hur jag känner och hur jag antligen tänker om saker. Men verken min bror eller någon annan i min familj kommer veta om sådant för att de säger de vet allt om mig
Jag säger det vet ingeting och de kommer inte få reda på det om de tror att de vet allt.